Pepp eller inte

Nu har jag petat in mina så kallade MÅL också på Runkeeper-appen.

Vet ni att om 12 veckor är det  ju typ mitten av oktober. Det kanske till och med SNÖAR då. Så jag ska alltså springa 10 km innan snön kommer.

På något sätt så blev det precis en smula deprimerande.

Bara så att ni vet

Jag har inte hunnit köpa en sport-bh. Och min  garderob har fortfarande inte någon ”lite större tshirt som lämpligen passar till ett par knälånga svarta löpartajts”.

Men.

Idag efter middag tog jag Iphonen, blippade på Runkeeper och drog ut på gatorna.  Familjen vinkade av som om jag var på väg jorden runt ungefär.

Halvvägs stannade jag och knäppte kort på regnbågen över vårt hus. Nästan hemma stannade jag och MMS:ade en bild på mina fötter till Coachen.

Och nu har jag uppdaterat Runkeeper och Funbeat som den app-skadade människa jag är.

Frågor på det?

Snart så

Köpt springskor – check

och ett par (!) springstrumpor (tveksamt om jag borde springa i svarta kontorsstrumpor eller Happy Socks) – check

och såna där tajta svarta knälånga byxor (?) som jag redan oroar mig lite för att ha på allmän plats – check

laddat ner Runkeeper – check

försökt ha en diskussion med maken om vilken support jag förväntar mig – check, typ

informerat coachen – check

Frågor som återstår;

1. Hur sent kan en medelålders kvinna springa (!) runt i Förorten utan att bli  rånad/jagad/misshandlad/kallad för idiot?

2. Vart finns en bra sportbh? (varför jag ens tänker att det ska hjälpa efter ha ammat tre barn vet jag inte…)

3. Alltså vad är det jag ska göra med Runkeeper? Eller Funkeeper som jag kan ha döpt om det till.

Att infria förväntningar

Dag två på sommarlovet har precis passerat. Vilket i praktiken innebär, att det är jag och barnen. Maken jobbar. Hela förorten är fullkomligt urblåst på lekkompisar som vanligt under juli månad. Jag hinner ju förtränga det här år efter år.

Och efter att i flera veckor svarat på frågan NÄR är det sommarlov så är vi ju där nu. Jag vet inte vad barnen har tänkt sig men det är ju det här som är sommarlov. Med mamma. Själva hemma. Medan pappa jobbar. Och alla andra är borta. Typ på västkusten. Eller hos mormor. Kanske  i Småland. Någon är i Mumindalen. Eller i en lånad stuga.

Fast det är fortfarande samma vardag här hemma med disk som ska in i diskmaskinen och plocka upp saker och trolla fram lunch och tanka bilen och kanske hämta ut nåt paket på Hemköp innan det går i retur och reda ut trassligt hår och hänga ut tvätten och inse att gräset redan är för långt för att kunna bli klippt med handjagaren och slita upp ogräs på uppfarten och skura av köksluckor och vika tvätt och få den minsta att somna helst direkt efter lunch mitt på dagen och se till att dvdfilmer kommer tillbaka i sina fodral och vattna på grönsakslandet och numer ska man helst hinna med instagram också och vad ska vi äta till middag och varför har vi fortfarande den där stora rishögen mitt på tomten egentligen.

Så kommer det där dåliga samvetet om huruvida dagarna optimeras med jättemycket sommarlov.

Imorgon börjar vi om igen.

Med skämsmössan ner över öronen

Jag har lite svårt för människor som gör en grej av att det gillar att ha kontroll. Lite så där sägandes i förbifarten, att det är ett ok över deras axlar som de måste leva med, men också på ett sätt som gör att de egentligen tycker att de är lite mer än andra. Själv tycker jag att det lätt  visslar en massa osäkerhet om dem, men vågar förstås aldrig säga det.

Och det är nu jag kastar ett ton grus i mitt lilla glashus.

Det här att jag skriver tre meter  långa komihågmail till mina tre (!!!) ersättare när jag går på semester. Släpp taget. Hur svårt kan det vara. Jag ba´ ”sen ska du….”.  Att de ens orkar med mig.

Och sen det här att vi ska resa bort i helgen. Och  maken ska packa åt alla i morgon. Har jag skrivit en komihåglsita till honom kanske? Ja. Har jag redan lagt fram barnens kläder? Ja. Packat skötväskan? Han ba´, ”jag tar fram lakan imorgon”, Jag ba´VET DU VART DOM LIGGER?!

Semester. I hear it coming.