att vara en bra mamma
att jag ska ta mina barn till alla världsdelar innan de flyttar hemifrån
att min barn ska känna att de hade en bra uppväxt
att de alltid ska känna att de är trygga med vilka de är och vad de står för
att jag ska hinna göra lingontryffel i helgen
Den där extra kvarten varje dag. Så att jag hinner med lite till. Nu har jag löst hundra problem genom att vara ledig nästa måndag. Perfekt veckan innan jul.
Att sitta i bilen hem från jobbet en fredageftermiddag, P3 på radion, och toklängta efter barnen. Bästa milen på hela veckan!
Jag kan stressa upp mig hör mycket som helst att något allvarligt ska hända mina barn och make. Sådär så att det känns genant att prata om det.
Sedan är jag överdrivet skräckslagen för att kommande förlossning ska sluta med snitt och paniksövning. Jag blev sövd lite halvakut en gång (vad som var så BRÅTTOM med vet jag egentligen inte, antagligen ville väl narkosen gå på lunch..) där man typ tryckte upp masken i ansiktet på mig där tårarna rann. Paniken var faktiskt hemsk. Så nu tänker vi goda tankar att inget dumt händer den här förlossningen heller och ingen kör upp äckliga plastmasker i fejjan under min protest. Hueeeäähhh.
När jag var liten var jag förresten rädd för Bibliotekarier. Kanske därför som jag fortfarande är dålig på att gå till Biblioteket.
Jaha. Vad ska vi köra på? Första gången jag åt ostron? Gick på rave? Hade vinterkräksjukan? Körde själv till Arlanda och hamnade typ i Barkarby?
Eller vad som sägs om första förvärken den här svängen? Den kom i onsdags kväll. Till den grad att jag tog två Alvedon och jag gick och la mig. Och som den disträa moder jag är så minns jag inte när det började de förra graviditeterna. Just nu är jag vecka 32 och tänkte nog knipa ett tag till.
Jamen hjälp vad jag har halkat efter! Men ikväll är jag gräsänkling så kanske att jag kan komma ikapp lite grann…
När jag blir riktigt arg så kommer tårarna. Inte så praktiskt alla gånger.
Typ allt i tidningen som rör barn som far illa. No surprise antar jag.
När jag känner mig misslyckad som mamma så fulgråter jag lite i smyg. Typ efter en kass lämning på dagis och jag sitter i bilen på väg till jobbet.
Jaha. Det här var ju upplyftande en fredag kväll.
Jag är nog ganska basic som person:
- när hela flocken är samlad. Periodvis så har maken jobbat Väldigt Långt Borta.
- mjölk i kaffet.
- en bra dagkräm. Helst Dermalogica.
- en natts sömn utan att jag varit uppe tio gånger för krampande fötter (händer ibland)
- solljus
- antagligen järntabletter. Är över en vecka sen att åka förbi Apoteket. The Ekorrhjul….
Oj nu ligger jag visst lite efter igen. Sorry bloggers.
- När jag mjölken är slut på morgonen
- småbarnsföräldrar som ska överanalysera allt ner i molekyler. Typ väderkartsgrejjen. När de alltså sitter på Öppna Förskolan och förklarar barnets dagshumör med ett litet schema i handen, ”jamen på dag 62 så är det lite åska och regn och det förklarar varför Oskar varit så ledsen”. Någon som vet vad jag menar? Äsch jag tänkte på det här häromdagen eftersom jag snart går på föräldraledigt för tredje gången och ska därmed socialisera lite på ÖF igen. Hello sociala expriment. (tyst bön; käre gud, skicka in lite normala morsor på öppna förskolan åt mig, så fortsätter jag att betala in kyrkoskatten, okej?)
Upprör förresten. Svårt ord det där. Men jag översätter nog mer med, vad som retar upp mig.
- att man aldrig vet på förhand om man får sitta på samma flygstolsrad som barnen när man flyger med Ryanair.
- vinterkräksjukan. För att den är all over Stockholm nu och det är en tidsfråga innan vi blir drabbade.
- alla överdrivet tajta jeans i stl 110 på HM för tjejer. Och att de hänvisar till nån slags ”boyfriend model” till småtjejer som växer helt enligt tillväxtkurvan.
- att korvpaket och korvbrödspaket aldrig säljs i samma storlekar. Och förresten, det faktum att ofräscha Hot Dogs är Sveriges mest sålda korv.
- när någon har ätit upp gömt godis i skafferiet.
Den där känslan när jag insåg att jag faktiskt var borträknad i ett sammanhang. Och att jag egentligen hade varit det ganska länge. Men att det bara var jag som inte insett det hela.
Alla bär vi någon gång på en mental dumstrut.
Hej då November! Du var lite kall och mörk som du brukar vara. Och jag har fortsatt på samma rutin med kräkas varannan morgon och vara uppe en gång i timmen hela natten för att stretcha krampande fötter.
En sväng till England hann vi med också för att fira svärfars födelsedag. På jobbet allt som vanligt, fick en blygsam utmärkelse i bara farten. Barnen var hyggligt friska så när som på lite snuva och hosta.
Ja och så klippte jag lugg. Kanske det mest dramatiska den här månaden!
