Apropå föregående inlägg. Så kommer ett mail från Runkeeper,
”You reached a Milestone!”
Tack för den. Som att sparka på en som redan ligger. Sitter dom och skrattar ihjäl sig nu på Runkeeper-redaktionen eller?
Och på den här nivån är det just nu
Gå rask takt 5 min
Springa 1 min
Gå rask takt 5 min
Springa 1 min
Gå rask takt 5 min
Springa 1 min
Men jag var faktiskt ute igen idag. Heja mig.
Fråga kolon; kan man ställa in runkeeper så att den ropar till när man ska springa resp gå?
Sign./ Fortfarande tämligen omotiverad
Pepp eller inte
Nu har jag petat in mina så kallade MÅL också på Runkeeper-appen.
Vet ni att om 12 veckor är det ju typ mitten av oktober. Det kanske till och med SNÖAR då. Så jag ska alltså springa 10 km innan snön kommer.
På något sätt så blev det precis en smula deprimerande.
Bara så att ni vet
Jag har inte hunnit köpa en sport-bh. Och min garderob har fortfarande inte någon ”lite större tshirt som lämpligen passar till ett par knälånga svarta löpartajts”.
Men.
Idag efter middag tog jag Iphonen, blippade på Runkeeper och drog ut på gatorna. Familjen vinkade av som om jag var på väg jorden runt ungefär.
Halvvägs stannade jag och knäppte kort på regnbågen över vårt hus. Nästan hemma stannade jag och MMS:ade en bild på mina fötter till Coachen.
Och nu har jag uppdaterat Runkeeper och Funbeat som den app-skadade människa jag är.
Frågor på det?
Om att hinna med
Snart så
Köpt springskor – check
och ett par (!) springstrumpor (tveksamt om jag borde springa i svarta kontorsstrumpor eller Happy Socks) – check
och såna där tajta svarta knälånga byxor (?) som jag redan oroar mig lite för att ha på allmän plats – check
laddat ner Runkeeper – check
försökt ha en diskussion med maken om vilken support jag förväntar mig – check, typ
informerat coachen – check
Frågor som återstår;
1. Hur sent kan en medelålders kvinna springa (!) runt i Förorten utan att bli rånad/jagad/misshandlad/kallad för idiot?
2. Vart finns en bra sportbh? (varför jag ens tänker att det ska hjälpa efter ha ammat tre barn vet jag inte…)
3. Alltså vad är det jag ska göra med Runkeeper? Eller Funkeeper som jag kan ha döpt om det till.
På tal om att sysselsätta barn
så kan man ju lära dom att dra el hemma.
Undrar om det var en felhörning från början, att någon sa dont try this at home, men att de bara hörde halva meningen?
Att infria förväntningar
Dag två på sommarlovet har precis passerat. Vilket i praktiken innebär, att det är jag och barnen. Maken jobbar. Hela förorten är fullkomligt urblåst på lekkompisar som vanligt under juli månad. Jag hinner ju förtränga det här år efter år.
Och efter att i flera veckor svarat på frågan NÄR är det sommarlov så är vi ju där nu. Jag vet inte vad barnen har tänkt sig men det är ju det här som är sommarlov. Med mamma. Själva hemma. Medan pappa jobbar. Och alla andra är borta. Typ på västkusten. Eller hos mormor. Kanske i Småland. Någon är i Mumindalen. Eller i en lånad stuga.
Fast det är fortfarande samma vardag här hemma med disk som ska in i diskmaskinen och plocka upp saker och trolla fram lunch och tanka bilen och kanske hämta ut nåt paket på Hemköp innan det går i retur och reda ut trassligt hår och hänga ut tvätten och inse att gräset redan är för långt för att kunna bli klippt med handjagaren och slita upp ogräs på uppfarten och skura av köksluckor och vika tvätt och få den minsta att somna helst direkt efter lunch mitt på dagen och se till att dvdfilmer kommer tillbaka i sina fodral och vattna på grönsakslandet och numer ska man helst hinna med instagram också och vad ska vi äta till middag och varför har vi fortfarande den där stora rishögen mitt på tomten egentligen.
Så kommer det där dåliga samvetet om huruvida dagarna optimeras med jättemycket sommarlov.
Imorgon börjar vi om igen.
Och hur det gick
Maken packade fel sängkläder.
Chefen ringde redan 08.98 första dagen på semestern.
Faktum att jag råkade jobba halva dagen hemifrån.
Men idag. Sommarlov.
Med skämsmössan ner över öronen
Jag har lite svårt för människor som gör en grej av att det gillar att ha kontroll. Lite så där sägandes i förbifarten, att det är ett ok över deras axlar som de måste leva med, men också på ett sätt som gör att de egentligen tycker att de är lite mer än andra. Själv tycker jag att det lätt visslar en massa osäkerhet om dem, men vågar förstås aldrig säga det.
Och det är nu jag kastar ett ton grus i mitt lilla glashus.
Det här att jag skriver tre meter långa komihågmail till mina tre (!!!) ersättare när jag går på semester. Släpp taget. Hur svårt kan det vara. Jag ba´ ”sen ska du….”. Att de ens orkar med mig.
Och sen det här att vi ska resa bort i helgen. Och maken ska packa åt alla i morgon. Har jag skrivit en komihåglsita till honom kanske? Ja. Har jag redan lagt fram barnens kläder? Ja. Packat skötväskan? Han ba´, ”jag tar fram lakan imorgon”, Jag ba´VET DU VART DOM LIGGER?!
Semester. I hear it coming.
Typ trettiosex 