Snart så

Ibland blir jag lite avundsjuk på de som inte behöver styra upp julen. Som bara sätter sig i bilen och åker hit eller dit och sedan kommer till ett dukat bord och som på sin höjd anstränger sig och köper en amaryllis för att någon annan fixar resten.

Sedan så finns vi andra som får ångest över att vi förväntas styra upp alltihopa.

Håhå, julgran eller inte, vilket sorts pynt, ska vi ha vita amaryllisar kanske, borde vi ha en ljusslinga i trädgården förresten, ska vi bjuda över grannar på glögg, och borde barnen fotas, och vilka ska byta julklappar med varann..

ätautetips

I lördags blev det  lunch med barnen på Edsbacka Wärdshus.   Helt ok meny för hela familjen och barnen var toknöjda med en halv vuxenportion pannbiff med kantarellsås. Faktum var att de knappt orkade glassen till efterätt. Spel-och-lekrummet för barnen hann vi inte se, eftersom de hade fullt upp med att sortera silverbestick och  busa med vikta linneservetter, men kanske var det en trappa ner där det serverades smörgåsbord.  Hett tips i varje fall att det lär finnas.

Förortsproblem de luxe

Att hitta ny frisör. Varför är frisörer så urkassa på att marknadsföra sig på nätet. Är det bara jag som är så fåfäng och vill veta hur FRISÖREN SER UT innan jag bokar en tid. EN gnutta födomsfullhet kanske då.  Men ge mig lite bilder på salongen, släng ut lite bilder på nyklippta kunder och kanske till och med en kommentarsfunktion där kunderna rekommendera sin frisör.

Fram till cirka sådär ett halvår sedan så jobbade jag ju inne istan och där är urvalet lite mer blandat. Här där jag bor är det mest hårfrisörskor som heter Gudrun och som säkert är bra på papiljotter. Men nu sitter jag i en förort och pendlar till en annan, den där omvägen till stan känns mest som en utopi att hinna med. När jag var där sist? I augusti?

Ja det är alltså därför som mina hårtestar  är i en kroniska hästsvans.  Kul.

På husfronten intet nytt

Det känns som om vi aldrig kommer att hitta ett hus.

Inget ”kul” finns på hemnet och vi har inte varit på visning på flera veckor. Både jag och maken lider fortfarande av någon slags post-ångest efter att ha hoppat av en budgivning på ett vitt stenhus i hooden som-antagligen-inte-gick-upp-så-mycket-mer sen, så ständigt återkommande är ”jamen vad hade det gjort om vi bränt 150 000 till typ”.  Blir ju inte lättare av att jag SER huset varje dag jag åker till jobbet.

Men som sagt. Inget värt att titta på just nu.

Sedan är vi lätt begränsade i områden att titta på. Vi jobbar på varsin sida om stan så i disukssionen så ingår alltid ”jaha och vem ska åka på Essingeleden i rusningstrafik”. Znark.

Posted in Okategoriserade Tagged

Dagens fundering

Bläddrade i en stor reklamhög hemma idag då vår ”ej reklam-skylt” ramlat av från brevlådan. Jamen skulle inte det där kunna vara en framtida tv-bänk? Om barnen nu kan lova att inte rita på den?

Vart nu Jysk ligger någonstans. Där har jag inte varit sedan 1993 tror jag då jag köpte en säng till mitt dåvarande studentrum.

 

Poke på dig ba

För ett tag sedan så hörde jag ett telefonsamtal på tunnelbanan;

”nej jag hinner inte med att läsa att läsa alla dina statusdateringar, kan vi inte bara SES?”

Och jag har tänkt på just det där. Hur relationer förändras. En del vänner hörs aldrig via telefon längre, säkert delvis mitt fel också, men uppdaterar på FB tre gånger om dagen,som förväntas vara den förväntade kommunikationskanalen. Jag minns när jag slutade blogga förra gången och fick kommentaren, ”meh nu vet jag inte alls vad du gör längre”.  Sociala medier i all ära men jag kan känna att en del relationer glider iväg.

Sedan det motsatta. Jag åt middag häromkvällen med två vänner som inte bloggar, facebookar, twittrar… Ok de har mobiltelefoner och smsar en del då. Men det är knappt att de orkar maila. Och faktiskt så var det ju en kul middag där man inte redan visste ”allt”. Lite som förr…

Äsch, jag vet inte vad jag ville säga.  Jag måste kanske bara rensa i vänlistan och sluta älta vissa saker.