Kära bullen

Ett teoretiskt resonemang från vårt dagis, FÖRLÅT jag menar förskola;

Låt säga att ett barn blir kränkt under en vanlig dag på förskolan. Väldigt uppenbart. Så att man skulle kunna tagga det här inlägget under taggen pennalism. Vilket man inte ska behöva utsättas för när man är låt säga fem år. I en miljö som förväntas vara trygg. Hur agerar man lämpligtvis då?

Ja då tycker pedagogerna att man inte behöver vända upp och ner på verksamheten för att ta reda på den skyldige. För det kan ju uppfattas som en rättegång (?!). Mellan raderna handlar tycker de uppenbarligen att förrövaren kan komma att känna sig kränkt. Och det vore ju dumt.

Detta mina vänner är 2011.

Jag funderar på att köpa Skämsmössor i storlek medium till ett antal personer som först efter min lätt irriterade ton tog tag i saken. Bra var att de pratade med hela gruppen om vad man får och inte får. Sorgligt är att de inte kunde få reda på vem som var den skyldige.

Som vanligt så är det förstås mamman i filmen som har skrivit brevet. Och nästa gång nån gör min unge nåt så brinner varenda säkring.

Dagens men-för-i-helvete

Igår strök jag runt snabbt som en speedad katt i vårt Förortscentrum med en sovande Bebis. Hann köpa lila leggings till de stora tjejerna och faktiskt fingervantar till dem hur varmt det än är denna vecka.  De är ute i skogen med sina projektgrupper så det kan behövas något på de små kalla tassarna.

Lagom till att jag hann till  avd Amningsvänliga Kläder på HM så vaknar Bebis och jag hugger snabbt  en 2-pack toppar i storlek medium. En svart och en vit. för 250:-. Det finns en sorts modell på hela den stora jätteklädkedjan. Hinner tänka att ”urringningen är rätt ful” men jag MÅSTE ha en till amningstopp. Man står där med en skrikig Bebis och är allmänt förlåtande och tänker typ ”jamen man kan ha en kofta över”, ”kanske en stor sjal” ”eller jeansjackan”. Och så iväg och betala.

Nu drog jag på mig en av dem.

Herregud.

Vad är det med mammakläder och, *trumvirvel*,

puffärmar?

Små  prydliga veck sydda till förbannelse på axelsömmen? Jag är inte fem år, jag är typ trettiosex. Eller faktiskt trettiosju numera.

Det här hände mig även i vintras när jag ryckte åt mig en ”vanlig långärmad baströja för gravida i storlek medium”, även den på HM. Och inser hemma att det är nån slags puffärm sydd på axlarna. Nej tack.

Snälla HM. Tänk basplagg. Inte cirkusartist.

F*ck you

Det ringde på hemtelefonen idag. Jag svarar och den som ringer frågar om det är jag, med mitt för och efternamn. Med en väldigt konstig röst. Och jag säger ja. Så blir det tyst ett par sekunder. Och han lägger på.

Vad var det? Och varför mår man så illa av att få sådana där creepy samtal. Vad hade ni gjort? Nej vi har ingen nummerpresentatör och jag tror faktiskt att sådana där knäppgökar skulle ringa med dolt nummer oavsett.

Jag ringer maken på jobbet och han reagerar med typ, ”lås dörren, lämna inte barnen utan tillsyn ute och osv”.

Någonstans blir jag mest arg. Över att någon idiot kan förstöra min dag så. Ville han kolla att jag var hemma? Varför i såfall?

en dagens

bara för att ni ska se att jag lever.

Klockan är 12.11 och jag har;

lämnat på dagis

ätit frukost

ringt telia

ringt If försäkring, VW försäkring och Trygghansa

lagat kvällens middag

pysslat i mitt växthus

städat köket

pratat med bvc

druckit kaffe

städat badrummet

fyllt i två enkäter om dagis

Vad jag borde:

deklarera

åka och köpa leggings i stl 116

ge mig an komposten

fixa  pass till Bebis

Lånar av Fraidi

DAGENS VILL HA: Maken. Han är på jobbet. Varje dag hela flipping påsk.
DAGENS KLÄDSEL: armygrön tischa från Hunky Dory och toklångt randigt linne H&M och söndertvättade Replays som knappt lämpar sig på allmän plats
DAGENS SMINK: Nada. Dermalogica  dagkräm. Har givit upp ögonkrämen.
DAGENS FRISYR:  5 dagar kvar till klippning. You figure.
DAGENS HÄNDELSE: Har bakat en påsktårta.
DAGENS LÅT: Barnen föreslår Mamma Mia.
DAGENS PLANER:  Lite trädgårdsarbete. Dricka kaffe. Kanske grilla.
DAGENS SAKNAD: motivation kanske. Som att gå iväg med soporna. Jag ligger mest på trädäcket och tittar på barnen som leker.
DAGENS DUMMASTE: Ingen morgontidning. Fast det tänker jag varje helg.
DAGENS SJUKA: Bebis har en  täppt näsa men annars så är vi i fin form
DAGENS DROG: Vet inte.
DAGENS ROLIGASTE: Barnens lek ”vi leker att vi lärde känna varandra när vi stod i duschen på simhallen”. Eh?
DAGENS FAVORIT:  Svärmor. Som skickat fint påskgodis.
DAGENS KÖP: Jag säger bara – vad som helst kan hända så snart mannen kommer hem från jobbet….
DAGENS HUMÖR: Ovanligt fräsch om jag får säga det själv, med tanke på att maken jobbar typ 24/7
DAGENS ORD: Påskharen. Något de uppenbarligen lät sig på dagis. Förlåt förskolan.

Det här med bonus

Precis som på många andra ställen så har även mitt jobb bonus. Det innebär förstås också att vi inte har betald övertid, inga stämpelklockor, och man alltid förväntas göra sitt jobb. Ingen går hem på minuten,  ibland jobbar man över ett par timmar utan att man ifrågasätter att den tiden ska tas ut som kompensation. Överlag funkar det bra, även om deltidare som jag kanske måste våga säga nej nu och då till extrauppgifter för att inte hamna i ”jobba 100% till 80%av lönen”-fällan.

Men vi får som sagt bonus. Relaterat till våra prestationer. Lite fyrkantigt system där en viss procent av gruppen får ”medelbetyg” och ett visst antal hamnar ”över” eller ”under”. Jag är inte avundsjuk på chefen som tvingas kategorisera oss efter denna modell. Än mindre  motivera till varför  någon ska ha mer eller mindre. Alla vill ju leverera och göra ett bra jobb.Vi har lite olika arbetsuppgifter också och vem vet mest att värdera vad som är mest värt egentligen.

Idag har bonusen för 2010 ramlat in på lönekontot. Jag vågade knappt räkna med miniräknaren vart jag hamnat i relation till alla andra. Faktiskt så har jag haft lite ågren för det här, inte för hur många kronor som skulle hamna på kontot. Utan för det uppenbara statement som det faktiskt handlar, ”hur uppskattat är mina prestationer”. Jag skäms lite nu när jag tänker på det, men sista dagarna har jag mentalt börjat formulera ett försvarstal om varför jag inte skulle hamna under medelbetyget.

Äsch. Det såg ju faktiskt helt ok ut. Som att jag trots allt hamnade på den övre procentsatsen.  Det är lite fånigt att man ska behöva ha det här kvittot för att känna att ”jamen jag gör ett bra jobb”.

vykort från genusträsket

Och efter julen kommer påsk.

Påsken är en mysig helg. Mycket vår.  Lättare och mer kravlös matlagning för housewifes.  Lite fjädrar i riset och påskägg till barnen så är man typ klar.

Maken är dock inne i ett jobba-12-timmar-om-dagen-6-dagar-i-veckan-race. Vet man alla hans förutsättningar så är man ödmjuk och förstår att det bara är att gilla läget.

Och le babe är snorförkyld. Snor i  2 månader gamla näsor är en styggelse faktiskt. Inatt har jag sovit så ynkligt av allt näsfixande att migränen knackar på. Med bilen som låter klonk-klonk kommer vi inte så många mil heller. Så jag laddar mentalt för att avstyra eventuell påskmiddag till helgen.

Ingen världskatastrof egentligen men det stör mig att det blir mitt dåliga samvete när inte de få familjemedlemmarna skrapas ihop för påskmiddag. Vi klaras oss alla utan kokta ägghalvor med räkor och stenbitsrom och majjo men det känns ändå lite som ”nä hon orkade inte”.