Dagens happening

Först en sväng till Skogskyrkogården. Lite otippat kanske. Än mer att man kan typ köra vilse på en kyrkogård. Sen vidare till Nackareservatet, fin promenad i solen och för ovanlighetens skull så hade jag med mig kameran och fick till några foton på barnen. Sen vidare till Brostugan för en glass (ja lite tvära kast på kartan jag vet), och därefter ett infall  att åka och titta på ett hus som vi absolut inte ska köpa. Sen vidare till grannen för att kolla in det fina köket och ifall hon fortfarande är gravid (typ ja).

Det är lite som om den här familjen har tagit sig ur det trånga vinteridet dagar som denna. Vi funkar helt enkelt bättre när snön är väck och krokusen är uppe.

day 21 – a song that you listen to when you’re happy

Oh boy med Miss Li tex.

Jaha, känns lite deprimerande att uppdatera en blogg 22.23 en lördag kväll men jag väntar på att Bebis ska vakna snart för sitt Late Night Meal som brukar vara framåt 23-tiden. Igår satte hon förresten nytt rekord – hon sov fem timmar. Hon mumlade visst nåt om att upprepa det i natt.

in da garden

Etapp Ett påbörjad med Årets Trädgård. Det får bli lite mindre projekt i år. Igår fyllde jag en halv svart sopsäck med diverse skräp från altanen (trasiga leksaker, tomma kolpåsar, plastkrukor) och sopade av altanen en andra gång. Susade sen iväg till blombutiken och köpte penseér till trappen.  Fyndade  pelargonsticklingar och planterade om inne.  Fixade påskris med barnen. Fortfarande ingen frösådd, har inte ett ledigt fönster inne för fröprojekt och hoppas på direktsådd ute lite senare. Har skrivit en komihåglista här.

Hur ligger ni till?

Nackdelen med Linkedin

är att när man är hemma och är föräldraledig så känns det som om ALLA går vidare i sina jobb. Blir headhuntade, får glammiga titlar – och ja för att använda en överanvänd klyscha från vårt intranät, går mot nya utmaningar. Tror jag hoppar över de där veckommailen från Linkedin tills jag är tillbaka på jobbet 2012.

Hälsningar

Här händer inte ett skit

Istället för lyckoblogg

Det har ju nyligen diskuterats lyckobloggar på nätet.  Om att bara visa det ytliga och positiva. Att inte ta upp gnället.  Jag har ju bloggat till och från sedan 1999 och vet ju själv att ju fler som läser av min  omgivning, dessto mer hämmad blir jag kanske av att fläka ut mig.

Med bloggandet är ju en fantastisk resurs tycker jag. Att man kan mötas och diskutera saker. Det är  ett sånt grymt bra bollplank.  I morse när jag lämnat på dagis och åkte hem så kände jag mig USEL som mamma, världens sämsta lämning där Femåringen och jag inte helt lyckades lösa morgonens konflikt. Vi har bråkat hela morgonen om vilka regler och  rutiner som jag förväntar mig på mornarna, vad man gör och inte gör. Det gick väl sådär. Som en grand finale  hoppade hon ur bilen på dagis, sprang  fram och öppnade grinden, sprang in och lämnade grinden öppen vind för våg.  Ja det är ju inte ok.

Och när jag sen tänker  ”hjälp jag måste prata med nån” så tänker jag på er morsor som läser här.  Självklart så  pratar jag med dagismammor och vänner också – men det är fint att ni finns. Tack för att ni gör det. Och på nåt sätt så känner jag mot barnens integritet lite att det finns ett värde i att jag inte har med foto och namn på familjen här. Jag är inte superhemlig på något vis, flera av er har jag ju träffat  och vissa ser jag fram emot att springa på någon gång.

Ja i ett annat inlägg så kommer nog tankar om kampen kring morgonrutinerna. Och har ni någon instruktionsbok i pdf-format om hur man hanterar en femåring på bästa vis så kan ni väl maila över den också?

Från ett till tre: att räcka till

När jag väntade mitt andra barn så gick jag automatiskt med i ”Två-barns-klubben”. Lite festligt det där hur man hela tiden kommer in i nya osynliga nätverk. ”jaha är dina tjejer  fyra och två jamen det är mina killar också, gillar de också att….” Ungefär  så där och så vidare.

När jag väntade barn nummer tre så var det kanske inte lika många som flaggade för ”Vi-har-tre-klubben” men när jag sprang på dem på jobbet så var det i stort sett alltid med kommentaren ”jamen vad kul, trean är en bonus” ”trean hänger bara med ” ”det är verkligen ingen skillnad att ha tre jämfört med två”.

Sju veckor efter att vi har gått med i Vi-har-tre-klubben så skulle jag vilja kommentera detta med; JA det är en stor skillnad jämfört med att ha två. Kanske hade de glada ambassadörerna ovan fler år mellan sina barn, för jag kan känna ibland att det är lätt att känna sig otillräcklig med tre barn under fem. Eller har de andra en hemlig Mary Poppins i garderoben som ser till att femåringen hinner komma ut på helgen och lära sig att cykla utan stödhjul?! För det hann ju inte jag trots att jag LOVADE.

Igår kväll när jag låg på soffan med en sovandes bebis på magen, lätt utmattad efter att de andra två somnat efter sagoläsningen så frågade jag min man ”tycker du att det är någon skillad att gå från två till tre barn”. Jag fiskade lite efter hans reflektioner, om han kände sig lika otillräcklig som jag gör emellanåt. Och han svarade från sin soffa; ”nä men jag kan inte se några hinder att det skulle bli en fjärde, vi skulle ju faktiskt kunna adoptera”.

Och jag tänker så här. Det är allt en himla tur att man är två om att rodda småbarnslivet. Amen.

Day 19 – a song from your favorite album

Ingen aning här heller. Numera så lyssnar åtminstone jag väldigt sällan på hela album. Det är mest listor på spotify på olika teman. Men ett album som kan gå från början till slut på spotify är  Gloria, och första sången på andra albumet är People like you and me. Äsch nu lämnar jag youtubelänkar till förmån för spotify, det kanske jag borde ha gjort från början.  Konserten relaterad till den här skivan, såg jag på Katalin. Och i flera år hade jag konsertaffischen inramad på väggen. För de fina färgarna. Och yes den är signerad 😉

Day 18 – a song that you wish you heard on the radio

En av mina favoriter all time, Divine med Sébastien Tellier.

Den påminner mig mycket om den där tiden när barnen var 2 år + bebis, och maken jobbade Hemskt Långt Bort. Äsch det kanske inte låter så jättekul men det här är lite av ett soundtrack från den tiden.

Och tänk att vi faktiskt fixade det, att han var borta 4-5 veckor åt gången för att sedan komma hem några intensiva dagar. Faktiskt så var mellantjejen bara 7 veckor när han åkte första gången, jamen det är ju precis vad lillbebisen är nu – då var maken borta i 50 dagar. 7 veckor! En helt galen referens nu efteråt.  Det är värsta lyxen faktiskt att han numer jobbar här hemma i Sverige.  Att han tydligen ska jobba 12 timmar om dagen framöver  fram till midsommar får jag visst stå ut med.

Känn ingen stress

… men det är visst hög tid att anmäla sommarens närvaro på dagis. I tidiga april. Åh vad jag INTE är lagd åt det planera-jättelångt-i-förväg-hållet.  Förvisso så har vi bokat flygbiljetter i mitten av juli västerut men jag tycker mig se hela  Q2 och Q3 som ett oskrivet blad.

Vad ska ni göra med kidsen i sommar?