Om jag kanske har börjat julpynta lite?

Ja lite kanske då.

Men den pratade faktiskt med mig.

Sen köpte jag fem olika sorters glödlampor för att få ordning på det här huset. FEM OLIKA VARIANTER. Det är ju helt galet. När jag var liten så köpte mamma 40W och 60W i typ 100-pack. Alltså jag har inte ens en aning om vilken watt det är i alla de här lamporna som jag kom hem med idag.

in your face (för att använda barnens favvo-uttryck)

Rusade in på dagis idag som vanligt för att hämta upp barnen och som många gånger förut så låg en stor hög pynt och teckningar i det äldstas vantlåda.

Fast idag hoppade jag till lite. För på alla teckningarna stod det prydligt bokstaverat ”TILL MORMOR FRÅN X”.

Åh hjärtat.

Nästan jämnt så är det ok att prata döden med barnen, jag har tålamod och ork att svara på frågor om mormor som faktiskt gick bort för nio år sedan och som dom förstås aldrig har träffat, men som säkert hade älskat dem från topp till tå och som skulle ha varit den smarta roliga finurliga tokiga omtänksamma mormodern, och ja jag ältar det ytterst ytterst sällan.

Men just idag. När jag stod där bland alla gummistövlar och blöta vantar och såg den här högen av teckningar som aldrig kommer att hamna i händerna på den som de var tänkta till,

ja så kändes det lite skit.

Hello nya tider

Igår gick jag nog bokstavligen in i Amningsväggen. Pang.

Efter åtta långa månader där jag inte sovit en hel natt så känns det nu som att det räcker. Maken var ovanligt nog hemma efter denna intensiva jobbsommar och medan han tyckte att det var fantastiskt mysigt att vakna upp med bebis i sängen så kände jag mest ”nä aldrig mer”. No more amningslarvande om nätterna. Till saken hör att den lilla pärlan nyligen haft vattkoppor (se där varför jag inte hunnit blogga mina vänner) och blev väldigt mammig om nätterna när det kliade som mest. Kopporna försvann men natttrasslandet bestod kan man säga. Och nu tyer jag inte riktigt.

Så igår la vi upp en plan.

Vi har ju gjort det här två gånger förut och vet ju att det går. Bara man bestämmer sig. Man ska orka bestämma sig.

Att rabbla alla fördelar med att sluta amma.

Att peppa varandra när det är som stökigast mitt i natten.

Att orka vara konsekvent.

Så sista amningsslurken klockan 21 igår. Bebis somnade. Vaknade klockan 01. Och det tog en timme innan hon somnade om. Sen vaknade hon vid 04. Den här gången tog det bara 10 minuter innan hon snarkade igen. DET kanske förvånade mig mest.

(Någonstans här var det tydligen hajar i Treåringens säng så jag somnade visst om i hennes säng istället.)

Klockan sju vaknade vi av att Barnafadern ringde jobbet och meddelade att han visst försovit sig. Bebis sov fortfarande.

Och mina bröst har aldrig vart större tror jag.

Saker som jag tänker på just nu

Trädgården.
All fallfrukt ligger i prydliga plastpåsar nere vid grinden. Sen två veckor tillbaka. Och så det där att vi inte har hunnit klippa häcken. Och att det är grejjer som blåst omkring. För typ två veckor sedan. F´låt kära grannar.

Att jag vill sluta amma.
Jag är så jätteklar med detta.

Men det är inte Bebis.

Allt som jag vill fixa innan Vintersemestern.
Typ en liten smidig kamera. Istället för den stora klumpiga systemkameran. Att jag vill färga bryn och fransar innan vi åker. Hur mycket orkar man egentligen bära. Vad borde jag komma ihåg. Vem ser efter huset.

När jag ska börja jobba.
Och om jag borde tala om för Chefen att jag inte har någon dagisplats på gång. Häromdagen kom nämligen ett nej på att få börja på syskonens förskola i april . Vi har nämligen ingen Plan B. Ångest de luxe.

På denna avsomnade blogg.
Sluta. Lägga ner. Börja om. Göra något annat. Eller ingenting.

Vi har världens omständigaste Bebis.
Alldeles underbar. En skön böna. Värsta gapflabbet. Snabbaste krypet i stan. Men så otroligt omständlig. Hon är så mammasjuk att hon orsakar krackeleringar i marken. Vi mäktar inte riktigt alla dagar.

Jag behöver visst en ny frisör igen.
Vem. När. Hur.