Pepp eller inte

Nu har jag petat in mina så kallade MÅL också på Runkeeper-appen.

Vet ni att om 12 veckor är det  ju typ mitten av oktober. Det kanske till och med SNÖAR då. Så jag ska alltså springa 10 km innan snön kommer.

På något sätt så blev det precis en smula deprimerande.

Att infria förväntningar

Dag två på sommarlovet har precis passerat. Vilket i praktiken innebär, att det är jag och barnen. Maken jobbar. Hela förorten är fullkomligt urblåst på lekkompisar som vanligt under juli månad. Jag hinner ju förtränga det här år efter år.

Och efter att i flera veckor svarat på frågan NÄR är det sommarlov så är vi ju där nu. Jag vet inte vad barnen har tänkt sig men det är ju det här som är sommarlov. Med mamma. Själva hemma. Medan pappa jobbar. Och alla andra är borta. Typ på västkusten. Eller hos mormor. Kanske  i Småland. Någon är i Mumindalen. Eller i en lånad stuga.

Fast det är fortfarande samma vardag här hemma med disk som ska in i diskmaskinen och plocka upp saker och trolla fram lunch och tanka bilen och kanske hämta ut nåt paket på Hemköp innan det går i retur och reda ut trassligt hår och hänga ut tvätten och inse att gräset redan är för långt för att kunna bli klippt med handjagaren och slita upp ogräs på uppfarten och skura av köksluckor och vika tvätt och få den minsta att somna helst direkt efter lunch mitt på dagen och se till att dvdfilmer kommer tillbaka i sina fodral och vattna på grönsakslandet och numer ska man helst hinna med instagram också och vad ska vi äta till middag och varför har vi fortfarande den där stora rishögen mitt på tomten egentligen.

Så kommer det där dåliga samvetet om huruvida dagarna optimeras med jättemycket sommarlov.

Imorgon börjar vi om igen.

Livet

När en vän ringer och säger ”jag kan bara ringa dig för du är den enda som förstår”.

Och när man inser ”mitt liv är så enkelt så jag ska inte klaga över något”.

Glöm allt gnäll jag sagt. Om vad som helst. Jag vet bara att jag vill bara så flexibel som helst för att hjälpa till.

Saker som man aldrig får reda på

Och där försvann ännu en årsdag.

Det är den här tiden på året då de ligger som ett pärlband över almanackan. En födelsedag som inte firas längre. Ett datum när jag träffade någon för sista gången.  Man sätter punkt. Gång på gång på gång på gång.

Och för en sekund så tänker man på hur det skulle kunna ha vart. Just nu. Om någon fyllt jämnt. Och hur det hade vart.

 

Yllet frågar, 9, Vad får du svettbrytningar på knäna av? Vad har du gjort/sagt som är sjuhukt pinsamt för dig men roligt för mig?

Jag är rätt kass på att sk aktivt nätverkande. Att slänga sig på typ främmande människor och sälja in mig själv. Sånt blir jag svettig av.  Det blir aldrig någon frilans/konsult av mig. Ever. Pinsamt för mig och roligt för dig?  Åh jag vet inte alls just nu!

 

Dagens housewife-tips: hur man blir en gladare hustru

Ja den där vemodigheten som jag nämnt tidigare.  Den har spökat runt lite.

Alltså. Jag är ingen deprimerad person. Men den här vintern har jag burit på nån slags vemodig känsla som jag inte kunnat sätta fingret på. Och man letar i det mentala arkivet. Är det någon slags medelålderskris. Är det en komma-hem-från-semestern-dipp? Har jag fel karriärval? Är det vintern?

Men vet ni vad. En dag när jag stirrade in i badrumskåpet så kom jag på vad jag tror orsakat alltihop.

P-pillrena som jag fått utskrivet sen senaste förlossningen.

Jag slutade med dem för ett tag sedan för att se vad som hände och herregud vilken ny människa jag är.

Måndag

Jobbat hela dagen.

Fastnat i bilkö.

Sprungit in på ICA och köpt morötter och potatis.

Stressat hem.

Kramat barn i hallen utan att hinna ta av stövlarna.

Tuggat igenom ett äpple på två röda sekunder.

Åkt på föräldramöte.

Kommit hem till barn som precis ska gå och sova.

Eller en sov redan. De andra två hann jag borsta tänderna på innan de ville att PAPPA ska läsa sagobok. (Ok, jag läser typ sju dagar i veckan, men just idag så hade jag nog gärna gjort det….)

Städat upp lite i kök och badrum. Pappan har redan hunnit säga god natt.

Ätit mikrovärmd middag själv. Kul.

Toppat med en halvburk Häagen-Daz.

JAMEN HERREGUD SKA LIVET VARA SÅ HÄR?

Lön

På måndag klockan tio meddelade min chef igår att vi ska diskutera min lön.

Och jag reagerade väl med typ, ja hon ville väl förstås inte förstöra helgen.

Äsch. Jag vet att hon hade jättemycket att göra den här veckan.

Men jag har rört mig i ett surt litet träsk sista året och känt ja-min-lön-är-lägre-minsann-för-att-jag-är-tjej-och-småbarnsmamma.  På ett lätt martyrvis. Enligt facket när jag ringde dem för ett år sedan så tyckte att jag borde plussas upp med tjugo procent. Bla bla bla. Hursomhelst så valde jag att inte ånga på för mycket under min föräldraledighet, stoppade istället huvudet i sanden, för att vänta in min återgång till arbetet. Och här är jag nu.

Men. Så lunchade jag med en annan kollega. Kille. Utan barn. Mer meriterad på cvn och mycket duktig på det han gör. Och så visade sig när vi diskuterade  jobb bla bla bla, att han bestämt sig för att leta nytt jobb. För att han i nuläget ligger lönemässigt 20% under sina motsvarande kollegor.

Thats a tankeställare.