Hello nya tider

Igår gick jag nog bokstavligen in i Amningsväggen. Pang.

Efter åtta långa månader där jag inte sovit en hel natt så känns det nu som att det räcker. Maken var ovanligt nog hemma efter denna intensiva jobbsommar och medan han tyckte att det var fantastiskt mysigt att vakna upp med bebis i sängen så kände jag mest ”nä aldrig mer”. No more amningslarvande om nätterna. Till saken hör att den lilla pärlan nyligen haft vattkoppor (se där varför jag inte hunnit blogga mina vänner) och blev väldigt mammig om nätterna när det kliade som mest. Kopporna försvann men natttrasslandet bestod kan man säga. Och nu tyer jag inte riktigt.

Så igår la vi upp en plan.

Vi har ju gjort det här två gånger förut och vet ju att det går. Bara man bestämmer sig. Man ska orka bestämma sig.

Att rabbla alla fördelar med att sluta amma.

Att peppa varandra när det är som stökigast mitt i natten.

Att orka vara konsekvent.

Så sista amningsslurken klockan 21 igår. Bebis somnade. Vaknade klockan 01. Och det tog en timme innan hon somnade om. Sen vaknade hon vid 04. Den här gången tog det bara 10 minuter innan hon snarkade igen. DET kanske förvånade mig mest.

(Någonstans här var det tydligen hajar i Treåringens säng så jag somnade visst om i hennes säng istället.)

Klockan sju vaknade vi av att Barnafadern ringde jobbet och meddelade att han visst försovit sig. Bebis sov fortfarande.

Och mina bröst har aldrig vart större tror jag.

66 cm

Bebis är den Perfekta Storleken nu.

Hon är till exempel mera stadig.  Hänger som en apa på min arm och spanar in hela världen. Är typ tokglad mest hela tiden. Har sådana där aha-grejer som ”JAMEN MAMMA ALLVARLIGT, SER DU INTE, DET LYSER PÅ MODEMET, DET ÄR JU SKITROLIGT JUH”.

Igår började vi ge vatten i flaska på grund av värmen och när hon låg där och dribblade med vattenflaskan så blev hon så stor på en gång. Och det var en påminnelse om att vi snart ska börja med smakportioner. Så jag lipade lite tror jag. För att det är sista gången vi har en ammande  bebis i huset som snart ska börja krubba mosad potatis.

Huh.

Ett offentligt tillkännagivande

Jag har efter 4 månaders intensiv nattamning uppnått,

Zoombiestadiet.

När man inte vet om man är på väg att dricka kaffe eller om man just har gjort det. När förskolefröken vill diskutera överinskolning till ny grupp och man inte vet vilket av barnen de menar. När man kommer in i affären och inte vet vad man skulle köpa. När man lägger bebis i spjälsängen för att man ska passa på att, jamen vad skulle jag göra nu igen, jag minns inte alls faktiskt.

 

Gone crazy

Det här med goda råd och att följa dem.

Hela bli-mamma-grejen är ju som ett enda långt autobahn med tips och råd om vad man ska göra och inte göra. Och det är ett råd som har förföljt mig i fem års tid utan att jag egentligen lyckats få till det.

Tills idag.

Idag när jag lämnat de större två på förskolan så vinglade vi hem jag och bebis. Jag är knappt människa efter den här sociala helgen och det är ju absurt att känna mjölksyra i benen en måndag morgon, när veckan knappt har börjat. Så jag tog bebis och kröp ner i  sängen.

Ammade.

Somnade.

Vaknade drygt tre timmar senare.

Fattar ni? Det där med att ”sova när bebisen sover” som förföljer alla ammande slutkörda mammor. Det tog mig fem år och tre bebisar för att äntligen få till det.

Idag måndagen den 9 maj 2011 så sov jag alltså bort en hel förmiddag med bebisen trots; det fina vädret, fast komposten skulle ut i trädgårdslandet, att det var blötlagda cannelonibönor som skulle sås i växthuset, vi skulle ha åkt till apoteket och köpt en ny nagelsax, att jag borde ha satt en bröddeg, barnkläder borde ha sorterats, vi borde ha åkt och köpa såna där små runda batterier till hushållsvågen, och så var det ju bilen som skulle städas.

Istället så sov jag när bebisen sov. Hon låg som en liten koalabjörn på min ena underarm och hade inte en aning om att ett historiskt ögonblick passerat när hon vaknade upp vrålhungrig runt lunch.  Och bönorna hann jag faktiskt stoppa ner i krukor nu ikväll när barnen somnat.

Och mest av allt just nu så tänker jag på

…kaffe.

Jag gillar verkligen kaffe. Vanligt kaffe. Bryggkaffe med mjölk. Inger fancy alltså som macchiato och så vidare. Men gärna nymalda bönor och så där, aaaaaaahhh.

Fast nu drar vi en teori om att mitt kaffedrickande kanske ligger bakom Bebisens arga humör. För arg är hon. Morgon middag kväll. Så jag drack sista koppen kaffe i förrgår.  Och den pinan.

Jag tänker på kaffe hela tiden. Nästa sådär maniskt.

21.03 och natten har inte ens börjat

Bebis har varit vaken mestadels sedan klockan typ 12. Jag är typ söderammad nu. Men det tycker inte bebis. Snart tar jag den sprattliga pyjamastomten i bilen till ICA och köper en napp. Och jag är då på minusskalan när det gäller nappar.

Nu har jag tryckt i min åtta kakor, sköljt ner med två glas apelsinjuice. Svär över att glassen är slut. Tar en banan, en näve cashewnötter och ett glas saft hoppas på att det ger lite bränsle för att producera mera mjölk.

Tur för dig bebis att du är jäkligt söt.

Housewifetips nr 1: se inte till allt som inte blev gjort – lista istället allt det faktiskt som blev av

I dag har det varit två steg fram och ett steg bak hela dagen. Maken dammsög vardagsrummet och barnen rev fram massa leksaker efteråt. Jag tömde dammsugarpåsen och  damm yrde i halva köket. Jag ammade bebis och mellanbarnet hällde samtidigt ut mjölk på bordet. Ungefär så där höll på hela dagen. Och i morgonbitti behöver det se en smula representativt  i boningen. Långväga besök på ingång.

Så istället för att tänka på vad som inte blev gjort idag så påminner jag om det som faktiskt blev gjort;

halva huset dammsuget (den andra halvan, ja anyday)

ett badrum städat

tre tvättmaskiner gjorda

två barnrum någorlunda uppstädade

sängkläder utbytta

bebis ammad trehundrasjuttiosju gånger

jag hann förresten duscha

torkat av kladdiga barnhänder från hallspegeln och tvä fönster

bokat av övriga gäster för morgondagens barnkalas

Och som bonus; Maken svalde  ett par imodium och såg till att  mat, tårtljus och dryck blev handlat för helgen + att två presenter fixades.

Och om Gud vill innan kvällen är slut; så hinner jag ringa Försäkringsbolaget och stryka köksgardinerna.

Och jag tänker definitivt inte: baka någon tårta i morgon – vi köper en. Kanske den mest viktiga prioriteringen av alla. Amen.