Att jämföra skräckscenarion

Bland det som vi småbarnsföräldrar med flickebarn är mest rädda för är att det en dag ska komma killar med fjunig mustasch på flakmoppe och kidnappa våra små hjärtan.. Det är mer läskigt än havererande kärnkraftverk, sjunkade färjor och smittsamma sjukdomar som man kan få om ramlar i ostasiatiska sötvattenpölar.

Och av någon anledning så tänker jag på det nu.

När jag tröstar ett ylande 11-månaders-flickebarn som har en bajspuck som inte kan komma ut. Ja att det kanske inte  är så hemskt ändå. Med fjuniga tonårskillar som en dag ska tuta iväg med sockergrynet på sommarlovsäventyr. I relation till den här gråten som jag tröstar just nu.

Jasåjaha

Hade jag en blogg sa ni?

Håhå. Äsch det är den där Kroniska Tröttheten ni vet. Men jag vill gärna outa att bebis faktiskt har sovit 2 x 4 timmar  nu två nätter i rad. Vågar ju knäppt säga det högt för då vill hon väl äta hela natten nu. Men just den där känslan av att det är myrsteg framåt, så skönt!

Och vi borde kanske börja med smakportioner snart nu när vi fått klartecken genom blodprover att hon inte har några födoämnesallergier i och med hennes ilskna eksem. Men jag  blir lite vemodig över tanken att hon ska sitta upp i ANTILOP-stolen och krubba med plastsked. Jag tror vi börjar i morgon. Med potatis. Så att det är gjort.

Huueeeäähhhhhhh!

66 cm

Bebis är den Perfekta Storleken nu.

Hon är till exempel mera stadig.  Hänger som en apa på min arm och spanar in hela världen. Är typ tokglad mest hela tiden. Har sådana där aha-grejer som ”JAMEN MAMMA ALLVARLIGT, SER DU INTE, DET LYSER PÅ MODEMET, DET ÄR JU SKITROLIGT JUH”.

Igår började vi ge vatten i flaska på grund av värmen och när hon låg där och dribblade med vattenflaskan så blev hon så stor på en gång. Och det var en påminnelse om att vi snart ska börja med smakportioner. Så jag lipade lite tror jag. För att det är sista gången vi har en ammande  bebis i huset som snart ska börja krubba mosad potatis.

Huh.

Saker man glömmer #4

– småspyor som diskret gömmer sig bland vecken under hakan. De luktar gammal ost några timmar senare. Och det lätt omöjliga att hålla torrt därunder med bebispuder.  Och så blir det rött och irriterat. Huh.

– pysslet med mjölkskorvet. Smörja – kamma – tvätta.

– värmeutslagen. Som kommer på en kvart ungefär och som tar flera dagar att smörja bort.

Nä vår bebis är ingen snygging just nu.

Och mest av allt just nu så tänker jag på

…kaffe.

Jag gillar verkligen kaffe. Vanligt kaffe. Bryggkaffe med mjölk. Inger fancy alltså som macchiato och så vidare. Men gärna nymalda bönor och så där, aaaaaaahhh.

Fast nu drar vi en teori om att mitt kaffedrickande kanske ligger bakom Bebisens arga humör. För arg är hon. Morgon middag kväll. Så jag drack sista koppen kaffe i förrgår.  Och den pinan.

Jag tänker på kaffe hela tiden. Nästa sådär maniskt.

Saker man glömmer #3

– Att det tar jättelång tid att hänga tvätten. När maskinen är full med kläder i storlek 56. Det blir ungefär en miljon plagg på 7 kilo.

– Att det bli väldigt vardagligt allting. Plocka undan i köket, röja upp i hallen, lägga tidningar i pappersinsamlingen,  bädda sängar, sortera tvätt, fundera vad som ska ätas till middag, vänta på posten…. Men det händer inte så mycket.

– Att det blir rätt ensamt. Det är inga djupa diskussioner som man för med en bebis på sju veckor. Hon är söt och rar och fantastisk och allt det där förstås – men det är så självklart att jag inte ska behöva nämna det.

Nä usch. Idag tror jag att jag hormondippar lite. Shit vad allt känns oglammigt!

Saker man glömmer #2

När bebis vill äta hela natten.

Vi har haft en fin mjukstart sen hon föddes med flera timmars sömn nattetid. Men igår åt hon sig mätt (hahaha) kl 22. Vaknade igen vid 24 och sen tror jag baske mig att hon hängde nonstop på bröstet till kl 04. Därefter kan jag ha gjort en snabbanalys  av min mentala hälsa och väckt maken som tog näktergalen i 45 minuter. Sen började vi om.

Morgonsidan minns jag mest i  ett töcken.  Ja mest kanske att jag vaknade av att maken skrek till barnen vid sjutiden leave mummy alone she is sleeping.

Ja eller inte.

Om en vecka så jobbar maken igen. Och jag ska alltå för egen maskin få iväg båda barnen till dagis till klockan nio. Någonting säger mig att jag kommer att klä på dem redan kvällen innan för att hinna fram till lunch.