Eller ja glöm det

Skrutthuset har passerat acceptpriset men nästan en mille efter första visningen. Hysteriskt fnitter när jag ringde och meddelande maken om detta.

Ikväll mumlade han nåt om hur man skulle kunna klämma in mer garderober i vår hall nästa vinter. Got the message.

Annonser

Dagens housewife-tips: hur man blir en gladare hustru

Ja den där vemodigheten som jag nämnt tidigare.  Den har spökat runt lite.

Alltså. Jag är ingen deprimerad person. Men den här vintern har jag burit på nån slags vemodig känsla som jag inte kunnat sätta fingret på. Och man letar i det mentala arkivet. Är det någon slags medelålderskris. Är det en komma-hem-från-semestern-dipp? Har jag fel karriärval? Är det vintern?

Men vet ni vad. En dag när jag stirrade in i badrumskåpet så kom jag på vad jag tror orsakat alltihop.

P-pillrena som jag fått utskrivet sen senaste förlossningen.

Jag slutade med dem för ett tag sedan för att se vad som hände och herregud vilken ny människa jag är.

Måndag

Jobbat hela dagen.

Fastnat i bilkö.

Sprungit in på ICA och köpt morötter och potatis.

Stressat hem.

Kramat barn i hallen utan att hinna ta av stövlarna.

Tuggat igenom ett äpple på två röda sekunder.

Åkt på föräldramöte.

Kommit hem till barn som precis ska gå och sova.

Eller en sov redan. De andra två hann jag borsta tänderna på innan de ville att PAPPA ska läsa sagobok. (Ok, jag läser typ sju dagar i veckan, men just idag så hade jag nog gärna gjort det….)

Städat upp lite i kök och badrum. Pappan har redan hunnit säga god natt.

Ätit mikrovärmd middag själv. Kul.

Toppat med en halvburk Häagen-Daz.

JAMEN HERREGUD SKA LIVET VARA SÅ HÄR?

Lön

På måndag klockan tio meddelade min chef igår att vi ska diskutera min lön.

Och jag reagerade väl med typ, ja hon ville väl förstås inte förstöra helgen.

Äsch. Jag vet att hon hade jättemycket att göra den här veckan.

Men jag har rört mig i ett surt litet träsk sista året och känt ja-min-lön-är-lägre-minsann-för-att-jag-är-tjej-och-småbarnsmamma.  På ett lätt martyrvis. Enligt facket när jag ringde dem för ett år sedan så tyckte att jag borde plussas upp med tjugo procent. Bla bla bla. Hursomhelst så valde jag att inte ånga på för mycket under min föräldraledighet, stoppade istället huvudet i sanden, för att vänta in min återgång till arbetet. Och här är jag nu.

Men. Så lunchade jag med en annan kollega. Kille. Utan barn. Mer meriterad på cvn och mycket duktig på det han gör. Och så visade sig när vi diskuterade  jobb bla bla bla, att han bestämt sig för att leta nytt jobb. För att han i nuläget ligger lönemässigt 20% under sina motsvarande kollegor.

Thats a tankeställare.

Meh

Jag slutade amma i januari. Och kände mig ganska nöjd viktmässigt.

Sen dess har jag raskt gått upp 3,5 kg. Det är sådana där korviga kilon som gör att man ser ut ut som en michelingubbe. Typ runt magen. Znark.

Och jag är inte alls diet-typen. Bantar-typen. Hålla-koll-på-kalorier-typen. Jag är inte alls trådsmal men helt nöjd med vem jag är i vanliga fall. Nu känner jag mig så där i-tredje-månaden-pluffsig.

Huueeeäähh. Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Kanske att det här med att ta bilen till dagis, tuta vidare till kontoret, parkera i garaget och som enda dagliga motion gå upp för två trappor, nä det kanske inte håller.

Inte går jag ner något kilo av att jag bloggar om det heller.

Nu är det slut

Imorgon börjar jag jobba igen. Jobbkläder (gamla byxor, gammal tröja,en oanvänd skjorta, åååh inte vad jag hade tänkt mig) är framlagda. Barnen är drillade om morgondagen. Bilen är tankad. Matlådan packad. Jobbväskan packad. Naglarna lackade med Very structured.

Och det känns mest vemodigt.

Och skulle jag ha vart hemma ett halvår till så hade jag säkert inte vart nöjd med det heller. Men lite känner jag ju att maken kan skörda frukterna lite. Ett intensivt år har mynnat ut i en – peppar peppar – mer cool bebis. Jag hade gärna smakat på den vardagen lite.  Yadda Yadda.

Jobbe? Suck det känns lite så där. Modifierad tjänst. Ny chef.

Samma gamla rum. Samma lunch. Samma kaffe. Samma korridor. Samma motorväg. Samma garage. Samma fredagsfika. Samma kopiator.

Meningen med livet-frågorna är aldrig så maxade som den sista kvällen som föräldraledig.

Att jämföra skräckscenarion

Bland det som vi småbarnsföräldrar med flickebarn är mest rädda för är att det en dag ska komma killar med fjunig mustasch på flakmoppe och kidnappa våra små hjärtan.. Det är mer läskigt än havererande kärnkraftverk, sjunkade färjor och smittsamma sjukdomar som man kan få om ramlar i ostasiatiska sötvattenpölar.

Och av någon anledning så tänker jag på det nu.

När jag tröstar ett ylande 11-månaders-flickebarn som har en bajspuck som inte kan komma ut. Ja att det kanske inte  är så hemskt ändå. Med fjuniga tonårskillar som en dag ska tuta iväg med sockergrynet på sommarlovsäventyr. I relation till den här gråten som jag tröstar just nu.

Och det nördigaste kommentaren

Häromkvällen;

”älskling vet du att det är 6709 timmar sedan som du hade din senaste sammandragning”.

Tydligen så tickade det en förlossnings-app fortfarande i Makens Iphone.

Och det slog mig att det blir verkligen no more sammandragningar.

Och att jag konstaterade mest, tack-gode-gud-för-nu-räcker-det.

(som ren  nostalgi så kommer nog den där appen att ticka ett tag till, alla appar kan faktiskt inte städas bort)

Jag anar ett ålderstecken

… När man viker ner en kofta med merinoull i handväskan för att det kan vara bra att ha
… Nör det man längtar mest efter på taxfreen är att köpa en ny ansiktskräm
… Tycker att det är helt ok med molnigt väder för man slipper bränna sig