1 juli – en statusuppdatering

Har inte hunnit vaxa benen.

Har inte klippt mig sen i februari.

Har inte badat ute med barnen (nu räknar jag inte in Malaysia i januari ok)

Har inte hunnit bestämma  äldsta barnets sista dag på Förskolan i augusti. Skämsvarning på den.

Har inte hunnit spana in sommarrean.

På pluskontot:

Har hunnit med ett Sommarprogram (Anja)

Har ätit jordgubbar.

Har hunnit – öööh.

Alltså. Ja. Det var väl typ det på Måsten-på-Sommarlistan

Ja just det

Det här ekorrhjulet igen.

Hämta upp förskolan på minuten. Hem på minuten. Middag på minuten. Sen den här en-mans-orkestern vars reportoar är att fylla diskmaskinen, torka av alla ytor, skura av golvet under ettåringens stol, fylla en tvättmaskin, röja upp barnens sovrum i jakt på på små söta partyskor som behövs till i morgon kväll, passera badrummet och torka av handfatet, ut via hallen och typ sparka ihop alla skor i en hög, och sen när barnen lagt sig, vidare ut i trädgården för att i ett tappert försök rensa grönsakslandet.

Då.

Då kommer en blond blåögd liten uppenbarelse ut i trädgården. Invirad i en fleecefilt.

”Mamma du hann inte få en kram av mig ikväll”.

Fint så.

Och så skäms jag lite för att jag inte hann ta mig tiden tidigare ikväll.

Plötsligt händer det

Det kan hända att jag kommer få loss 120 minuter i mitt liv i eftermiddag där jag befinner mig i ett köpcentrum. Utan barn.

Idiotiskt nog så är det första jag tänker på, ”jag måste till Panduro”.

Men givetvis, denna känsla av att kanske  hinner köpa loss lite nya strumpor (tänk matchande, åh den glädjen), ett par till sommarskor, nytt transparent puder och lite hårsnoddar till barnen.  Jag är som ett barn kvällen före julafton.

Kl 19.52 – en lägesrappport

Jag har vart sjuk i ett dygn.

Frossa och ledvärk.  Och med en besynnerlig yrsel som gör att jag helst ligger ner. När jag nu hinner. Efter en natts illamående i klass med båt på stormande hav så kräktes jag först i morse upp, eeeeh,  gårdagens lunch.  Maken kom hem halv tio igår kväll från jobbet, tack för den närvaron, och jag har ett vagt minne av att jag på något vis la barnen. Minnet är inte direkt klarare huruvida jag fick dem till dagis i morse.  Inklusive  matsäckslunch.

Den där autopiloten. Vad vore man utan den. Just idag blundar jag för många så kallade måsten. Och för första gången på flera så fick jag flagga för sjukfrånvaro på jobbet (hur gör man?) eftersom jag inte orkade slå på jobbdatorn.

Tja sen dess. Maken verkar peaka i sin febertopp ikväll och sover. Sexåringen-som-aldrig-brukar-ha-feber  somnade nyss feberrosig om sina kinder. De minsta små har under protest somnat.  Jag tror att planen är att de kanske blir sjuka när de två förstnämnda kryar på sig.

Hello långhelg!

Livet del 5390496723

Hjälp det är så mycket vardag just nu.

Upp tidigt, hålla tempot och få alla tre i bilen på givet klockslag med mätta magar och rena kläder och packade väskor och susa till förskolan, saxa sig fram i trafiken,  leverera 100% på 80% på jobbet, hämta upp barnen, fixa middag, preppa hemmet på alla sätt och vis och vips så sitter jag halv tio och undrar vart dagen tog vägen. Och på vad jag inte hann. De där rullgardinerna som skulle mätas. Den där timjanplantan som behöver extra vatten ute i rabatten. Bli klar med den så kallade sommarplaneringen.

Och jag kan lite själviskt känna att jag hade behövt den där middagen. Amen.

Svar på varför jag har svarta ringar under ögonen

Snabbpratade med en mamma som har tre barn i samma ålder som mina och som också jobbar åttio procent precis som jag. Hon och hennes man delar på hämtning och lämning. Plus att de har hämtning med hjälp av svärföräldrar två gånger i veckan. Och de har städhjälp. Och matkassar hemskickat.  Hjälp jag känner mig lite amish i sammanhanget.

Jag måste för sjutton sluta jämföra mig med sådana människor. På vad de hinner med som jag inte hinner.

Nu ska jag gå och göra utflyktsmatsäck till barnen i morgon. Hänga tvätt. Ställa ut pappersinsamlingen i bilen. Helst orka räkna ut vilken dag vi ska säga upp äldsta barnet från förskolan. Planera morgondagens middag.

Eller så bokar jag en enkelbiljett nånstans.

Take-off

Lilla loppan klarar inskolningen fint. Bäst i test typ. Jag trappar upp allt eftersom på jobbet. Maken lägger in femmans växel på jobbet. Jag hämtar och lämnar på förskolan. Alla dagar. Vips så är vi i ekorrhjulet igen.

Och jag känner att allt är på minuten. Sladdar in förskolan. Skriver listor. Prickar av. Tänker på ett ”sen” som jag aldrig hinner närma mig.

Måndag

Jobbat hela dagen.

Fastnat i bilkö.

Sprungit in på ICA och köpt morötter och potatis.

Stressat hem.

Kramat barn i hallen utan att hinna ta av stövlarna.

Tuggat igenom ett äpple på två röda sekunder.

Åkt på föräldramöte.

Kommit hem till barn som precis ska gå och sova.

Eller en sov redan. De andra två hann jag borsta tänderna på innan de ville att PAPPA ska läsa sagobok. (Ok, jag läser typ sju dagar i veckan, men just idag så hade jag nog gärna gjort det….)

Städat upp lite i kök och badrum. Pappan har redan hunnit säga god natt.

Ätit mikrovärmd middag själv. Kul.

Toppat med en halvburk Häagen-Daz.

JAMEN HERREGUD SKA LIVET VARA SÅ HÄR?