Man skulle kanske ha kallat det, mina 15 minutes

Sa jag 120 minuter? En kvart försvann ju först på kalas-lämningen. Sen ett par minuter på att hitta parkering.

Därefter in på H&M. Provade raskt typ 20 plagg och var nöjd med 4. Vid kassan upptäcker jag att plånboken saknas. Anar det värsta men åker ändå hem och hittar den tack och lov på köksbänken. Tutar iväg tillbaka till förortsköpcentrat i en bilkö som skulle kunna kallas myrkrypssnabb.  För att sen upptäcka att det var än värre att hitta parkering.  Springer in på H&M för att upptäcka att mina undanhängda kläder av misstag hängts ut i butik igen, så en kvart senare var jag ute ur butiken igen. Och minsann var det inte dags att hämta på kalaset då?

Plötsligt händer det

Det kan hända att jag kommer få loss 120 minuter i mitt liv i eftermiddag där jag befinner mig i ett köpcentrum. Utan barn.

Idiotiskt nog så är det första jag tänker på, ”jag måste till Panduro”.

Men givetvis, denna känsla av att kanske  hinner köpa loss lite nya strumpor (tänk matchande, åh den glädjen), ett par till sommarskor, nytt transparent puder och lite hårsnoddar till barnen.  Jag är som ett barn kvällen före julafton.

Dagens ilandsproblem

Att jag inte har sminkat mig på typ ett halvår. Men ikväll ska vi bort på fest och jag har dammat av ögonpennan med mera.

Och sminkat om mig tre gånger. Är ju helt orutinerad på det här duttandet och fixandet.

Nu är jag mest fnasig och rödögd av allt sminkande och tvättande.

Znark. Det var inte riktigt det här jag hade planerat.

Sign,

”ful trebarnsmamma i förorten”