Istället för lyckoblogg

Det har ju nyligen diskuterats lyckobloggar på nätet.  Om att bara visa det ytliga och positiva. Att inte ta upp gnället.  Jag har ju bloggat till och från sedan 1999 och vet ju själv att ju fler som läser av min  omgivning, dessto mer hämmad blir jag kanske av att fläka ut mig.

Med bloggandet är ju en fantastisk resurs tycker jag. Att man kan mötas och diskutera saker. Det är  ett sånt grymt bra bollplank.  I morse när jag lämnat på dagis och åkte hem så kände jag mig USEL som mamma, världens sämsta lämning där Femåringen och jag inte helt lyckades lösa morgonens konflikt. Vi har bråkat hela morgonen om vilka regler och  rutiner som jag förväntar mig på mornarna, vad man gör och inte gör. Det gick väl sådär. Som en grand finale  hoppade hon ur bilen på dagis, sprang  fram och öppnade grinden, sprang in och lämnade grinden öppen vind för våg.  Ja det är ju inte ok.

Och när jag sen tänker  ”hjälp jag måste prata med nån” så tänker jag på er morsor som läser här.  Självklart så  pratar jag med dagismammor och vänner också – men det är fint att ni finns. Tack för att ni gör det. Och på nåt sätt så känner jag mot barnens integritet lite att det finns ett värde i att jag inte har med foto och namn på familjen här. Jag är inte superhemlig på något vis, flera av er har jag ju träffat  och vissa ser jag fram emot att springa på någon gång.

Ja i ett annat inlägg så kommer nog tankar om kampen kring morgonrutinerna. Och har ni någon instruktionsbok i pdf-format om hur man hanterar en femåring på bästa vis så kan ni väl maila över den också?