Borde jag svara på mina egna frågor kanske? – 1. Det här med att Kent släpper nytt material. Hur intresserad är du på en skala från 1-10?

Jag säger noll.

Jag har visst gillat Kent. Och jag  kan vara sådär pretto och säga att jag minns dem från en halvtom spelning på en nattklubb i Borlänge 1995 och som kanske är mitt bästa Kent-moment. Men de sista typ tre plattorna har jag faktiskt ingen koll på.

Och ett annat Kent-moment – den där kvällen där fansen sprang runt på stan i vita kläder. I keep it for myself.

Annonser

Day 22 – A song that you listen to when you’re sad

Och jag tänker på begravningar.

På både mammas och min brors begravning så har vi haft Tröstevisa av Benny Andersson. Ok, något långsammare  tempo i kyrkan, men den är otroligt vacker på kyrkorgel.

Båda begravningarna har varit på sommaren. Ironiskt nog på samma dag med fem års mellanrum. Det är så lätt att ta till sommarpsalmer även på begravningar, vi har gjort det, för att det kanske är tryggt och för att man inte orkar bli så himla lessen. Men det är kanske inte så smart egentligen. Sommarpsalmer ska nog helst förknippas med skolavslutningar och glada barn. Tröstevisa är dock en sån fin melodi som är lämpad just för begravning och ingenting annat.

Day 19 – a song from your favorite album

Ingen aning här heller. Numera så lyssnar åtminstone jag väldigt sällan på hela album. Det är mest listor på spotify på olika teman. Men ett album som kan gå från början till slut på spotify är  Gloria, och första sången på andra albumet är People like you and me. Äsch nu lämnar jag youtubelänkar till förmån för spotify, det kanske jag borde ha gjort från början.  Konserten relaterad till den här skivan, såg jag på Katalin. Och i flera år hade jag konsertaffischen inramad på väggen. För de fina färgarna. Och yes den är signerad 😉

Day 18 – a song that you wish you heard on the radio

En av mina favoriter all time, Divine med Sébastien Tellier.

Den påminner mig mycket om den där tiden när barnen var 2 år + bebis, och maken jobbade Hemskt Långt Bort. Äsch det kanske inte låter så jättekul men det här är lite av ett soundtrack från den tiden.

Och tänk att vi faktiskt fixade det, att han var borta 4-5 veckor åt gången för att sedan komma hem några intensiva dagar. Faktiskt så var mellantjejen bara 7 veckor när han åkte första gången, jamen det är ju precis vad lillbebisen är nu – då var maken borta i 50 dagar. 7 veckor! En helt galen referens nu efteråt.  Det är värsta lyxen faktiskt att han numer jobbar här hemma i Sverige.  Att han tydligen ska jobba 12 timmar om dagen framöver  fram till midsommar får jag visst stå ut med.