Att infria förväntningar

Dag två på sommarlovet har precis passerat. Vilket i praktiken innebär, att det är jag och barnen. Maken jobbar. Hela förorten är fullkomligt urblåst på lekkompisar som vanligt under juli månad. Jag hinner ju förtränga det här år efter år.

Och efter att i flera veckor svarat på frågan NÄR är det sommarlov så är vi ju där nu. Jag vet inte vad barnen har tänkt sig men det är ju det här som är sommarlov. Med mamma. Själva hemma. Medan pappa jobbar. Och alla andra är borta. Typ på västkusten. Eller hos mormor. Kanske  i Småland. Någon är i Mumindalen. Eller i en lånad stuga.

Fast det är fortfarande samma vardag här hemma med disk som ska in i diskmaskinen och plocka upp saker och trolla fram lunch och tanka bilen och kanske hämta ut nåt paket på Hemköp innan det går i retur och reda ut trassligt hår och hänga ut tvätten och inse att gräset redan är för långt för att kunna bli klippt med handjagaren och slita upp ogräs på uppfarten och skura av köksluckor och vika tvätt och få den minsta att somna helst direkt efter lunch mitt på dagen och se till att dvdfilmer kommer tillbaka i sina fodral och vattna på grönsakslandet och numer ska man helst hinna med instagram också och vad ska vi äta till middag och varför har vi fortfarande den där stora rishögen mitt på tomten egentligen.

Så kommer det där dåliga samvetet om huruvida dagarna optimeras med jättemycket sommarlov.

Imorgon börjar vi om igen.