Nähä

Hur det gick?

Vi budade oss blå på hus nummer ett. Och gav upp. Mentalt har jag väl inte riktigt flyttat ut ur huset.

Hus nummer två ligger kvar ute på hemnet. Vi har inte riktigt orkat engagera oss i det projektet. Misstänker att det är ett litet sorgebarn till hus.

Och den tredje huset, som vi var på väg för att ringa om en egen visning, dumpade acceptpriset med 300´och försvann från hemnet två timmar senare. Jaha.

 

Annonser

Svar på varför jag har svarta ringar under ögonen

Snabbpratade med en mamma som har tre barn i samma ålder som mina och som också jobbar åttio procent precis som jag. Hon och hennes man delar på hämtning och lämning. Plus att de har hämtning med hjälp av svärföräldrar två gånger i veckan. Och de har städhjälp. Och matkassar hemskickat.  Hjälp jag känner mig lite amish i sammanhanget.

Jag måste för sjutton sluta jämföra mig med sådana människor. På vad de hinner med som jag inte hinner.

Nu ska jag gå och göra utflyktsmatsäck till barnen i morgon. Hänga tvätt. Ställa ut pappersinsamlingen i bilen. Helst orka räkna ut vilken dag vi ska säga upp äldsta barnet från förskolan. Planera morgondagens middag.

Eller så bokar jag en enkelbiljett nånstans.

Ett offentligt tillkännagivande

Jag har efter 4 månaders intensiv nattamning uppnått,

Zoombiestadiet.

När man inte vet om man är på väg att dricka kaffe eller om man just har gjort det. När förskolefröken vill diskutera överinskolning till ny grupp och man inte vet vilket av barnen de menar. När man kommer in i affären och inte vet vad man skulle köpa. När man lägger bebis i spjälsängen för att man ska passa på att, jamen vad skulle jag göra nu igen, jag minns inte alls faktiskt.

 

Gone crazy

Det här med goda råd och att följa dem.

Hela bli-mamma-grejen är ju som ett enda långt autobahn med tips och råd om vad man ska göra och inte göra. Och det är ett råd som har förföljt mig i fem års tid utan att jag egentligen lyckats få till det.

Tills idag.

Idag när jag lämnat de större två på förskolan så vinglade vi hem jag och bebis. Jag är knappt människa efter den här sociala helgen och det är ju absurt att känna mjölksyra i benen en måndag morgon, när veckan knappt har börjat. Så jag tog bebis och kröp ner i  sängen.

Ammade.

Somnade.

Vaknade drygt tre timmar senare.

Fattar ni? Det där med att ”sova när bebisen sover” som förföljer alla ammande slutkörda mammor. Det tog mig fem år och tre bebisar för att äntligen få till det.

Idag måndagen den 9 maj 2011 så sov jag alltså bort en hel förmiddag med bebisen trots; det fina vädret, fast komposten skulle ut i trädgårdslandet, att det var blötlagda cannelonibönor som skulle sås i växthuset, vi skulle ha åkt till apoteket och köpt en ny nagelsax, att jag borde ha satt en bröddeg, barnkläder borde ha sorterats, vi borde ha åkt och köpa såna där små runda batterier till hushållsvågen, och så var det ju bilen som skulle städas.

Istället så sov jag när bebisen sov. Hon låg som en liten koalabjörn på min ena underarm och hade inte en aning om att ett historiskt ögonblick passerat när hon vaknade upp vrålhungrig runt lunch.  Och bönorna hann jag faktiskt stoppa ner i krukor nu ikväll när barnen somnat.

vykort från genusträsket

Och efter julen kommer påsk.

Påsken är en mysig helg. Mycket vår.  Lättare och mer kravlös matlagning för housewifes.  Lite fjädrar i riset och påskägg till barnen så är man typ klar.

Maken är dock inne i ett jobba-12-timmar-om-dagen-6-dagar-i-veckan-race. Vet man alla hans förutsättningar så är man ödmjuk och förstår att det bara är att gilla läget.

Och le babe är snorförkyld. Snor i  2 månader gamla näsor är en styggelse faktiskt. Inatt har jag sovit så ynkligt av allt näsfixande att migränen knackar på. Med bilen som låter klonk-klonk kommer vi inte så många mil heller. Så jag laddar mentalt för att avstyra eventuell påskmiddag till helgen.

Ingen världskatastrof egentligen men det stör mig att det blir mitt dåliga samvete när inte de få familjemedlemmarna skrapas ihop för påskmiddag. Vi klaras oss alla utan kokta ägghalvor med räkor och stenbitsrom och majjo men det känns ändå lite som ”nä hon orkade inte”.

Housewifetips nr 1: se inte till allt som inte blev gjort – lista istället allt det faktiskt som blev av

I dag har det varit två steg fram och ett steg bak hela dagen. Maken dammsög vardagsrummet och barnen rev fram massa leksaker efteråt. Jag tömde dammsugarpåsen och  damm yrde i halva köket. Jag ammade bebis och mellanbarnet hällde samtidigt ut mjölk på bordet. Ungefär så där höll på hela dagen. Och i morgonbitti behöver det se en smula representativt  i boningen. Långväga besök på ingång.

Så istället för att tänka på vad som inte blev gjort idag så påminner jag om det som faktiskt blev gjort;

halva huset dammsuget (den andra halvan, ja anyday)

ett badrum städat

tre tvättmaskiner gjorda

två barnrum någorlunda uppstädade

sängkläder utbytta

bebis ammad trehundrasjuttiosju gånger

jag hann förresten duscha

torkat av kladdiga barnhänder från hallspegeln och tvä fönster

bokat av övriga gäster för morgondagens barnkalas

Och som bonus; Maken svalde  ett par imodium och såg till att  mat, tårtljus och dryck blev handlat för helgen + att två presenter fixades.

Och om Gud vill innan kvällen är slut; så hinner jag ringa Försäkringsbolaget och stryka köksgardinerna.

Och jag tänker definitivt inte: baka någon tårta i morgon – vi köper en. Kanske den mest viktiga prioriteringen av alla. Amen.