Att infria förväntningar

Dag två på sommarlovet har precis passerat. Vilket i praktiken innebär, att det är jag och barnen. Maken jobbar. Hela förorten är fullkomligt urblåst på lekkompisar som vanligt under juli månad. Jag hinner ju förtränga det här år efter år.

Och efter att i flera veckor svarat på frågan NÄR är det sommarlov så är vi ju där nu. Jag vet inte vad barnen har tänkt sig men det är ju det här som är sommarlov. Med mamma. Själva hemma. Medan pappa jobbar. Och alla andra är borta. Typ på västkusten. Eller hos mormor. Kanske  i Småland. Någon är i Mumindalen. Eller i en lånad stuga.

Fast det är fortfarande samma vardag här hemma med disk som ska in i diskmaskinen och plocka upp saker och trolla fram lunch och tanka bilen och kanske hämta ut nåt paket på Hemköp innan det går i retur och reda ut trassligt hår och hänga ut tvätten och inse att gräset redan är för långt för att kunna bli klippt med handjagaren och slita upp ogräs på uppfarten och skura av köksluckor och vika tvätt och få den minsta att somna helst direkt efter lunch mitt på dagen och se till att dvdfilmer kommer tillbaka i sina fodral och vattna på grönsakslandet och numer ska man helst hinna med instagram också och vad ska vi äta till middag och varför har vi fortfarande den där stora rishögen mitt på tomten egentligen.

Så kommer det där dåliga samvetet om huruvida dagarna optimeras med jättemycket sommarlov.

Imorgon börjar vi om igen.

Livet

När en vän ringer och säger ”jag kan bara ringa dig för du är den enda som förstår”.

Och när man inser ”mitt liv är så enkelt så jag ska inte klaga över något”.

Glöm allt gnäll jag sagt. Om vad som helst. Jag vet bara att jag vill bara så flexibel som helst för att hjälpa till.

Ja just det

Det här ekorrhjulet igen.

Hämta upp förskolan på minuten. Hem på minuten. Middag på minuten. Sen den här en-mans-orkestern vars reportoar är att fylla diskmaskinen, torka av alla ytor, skura av golvet under ettåringens stol, fylla en tvättmaskin, röja upp barnens sovrum i jakt på på små söta partyskor som behövs till i morgon kväll, passera badrummet och torka av handfatet, ut via hallen och typ sparka ihop alla skor i en hög, och sen när barnen lagt sig, vidare ut i trädgården för att i ett tappert försök rensa grönsakslandet.

Då.

Då kommer en blond blåögd liten uppenbarelse ut i trädgården. Invirad i en fleecefilt.

”Mamma du hann inte få en kram av mig ikväll”.

Fint så.

Och så skäms jag lite för att jag inte hann ta mig tiden tidigare ikväll.

Man skulle kanske ha kallat det, mina 15 minutes

Sa jag 120 minuter? En kvart försvann ju först på kalas-lämningen. Sen ett par minuter på att hitta parkering.

Därefter in på H&M. Provade raskt typ 20 plagg och var nöjd med 4. Vid kassan upptäcker jag att plånboken saknas. Anar det värsta men åker ändå hem och hittar den tack och lov på köksbänken. Tutar iväg tillbaka till förortsköpcentrat i en bilkö som skulle kunna kallas myrkrypssnabb.  För att sen upptäcka att det var än värre att hitta parkering.  Springer in på H&M för att upptäcka att mina undanhängda kläder av misstag hängts ut i butik igen, så en kvart senare var jag ute ur butiken igen. Och minsann var det inte dags att hämta på kalaset då?

och ska man se det en smula positivt

så kan man ju se veckan som vart lite som en detox. Möjligtvis att jag förstörde effekten lite genom att kräva ”pommes frites och cola” i gårkväll till middag. Hello, kroppen SA så.

Men jag är faktiskt lite pigg idag. Och ämnar ägna dagen åt trädgården, barnen – och vem vet om vi orkar åka till soptippen!

 

 

Livet del 5390496723

Hjälp det är så mycket vardag just nu.

Upp tidigt, hålla tempot och få alla tre i bilen på givet klockslag med mätta magar och rena kläder och packade väskor och susa till förskolan, saxa sig fram i trafiken,  leverera 100% på 80% på jobbet, hämta upp barnen, fixa middag, preppa hemmet på alla sätt och vis och vips så sitter jag halv tio och undrar vart dagen tog vägen. Och på vad jag inte hann. De där rullgardinerna som skulle mätas. Den där timjanplantan som behöver extra vatten ute i rabatten. Bli klar med den så kallade sommarplaneringen.

Och jag kan lite själviskt känna att jag hade behövt den där middagen. Amen.

Nyboostat

Jag har precis umgåtts i två dygn med en vän som jag inte träffat på flera år. Och gången innan det så gick det väl också typ ett par år.  Ja det är väl det där vanliga, man flyttar hit och dit, går in i nya relationer, och så lite barnafödslar på det.

Men så närande att få prata ikapp. I en sådan där vänrelation där man inte har någon prestige utan varvar garderobslik med gapflabb.

Tack för att jag fick hinna med det här Kära Vardagskarusell.

in your face (för att använda barnens favvo-uttryck)

Rusade in på dagis idag som vanligt för att hämta upp barnen och som många gånger förut så låg en stor hög pynt och teckningar i det äldstas vantlåda.

Fast idag hoppade jag till lite. För på alla teckningarna stod det prydligt bokstaverat ”TILL MORMOR FRÅN X”.

Åh hjärtat.

Nästan jämnt så är det ok att prata döden med barnen, jag har tålamod och ork att svara på frågor om mormor som faktiskt gick bort för nio år sedan och som dom förstås aldrig har träffat, men som säkert hade älskat dem från topp till tå och som skulle ha varit den smarta roliga finurliga tokiga omtänksamma mormodern, och ja jag ältar det ytterst ytterst sällan.

Men just idag. När jag stod där bland alla gummistövlar och blöta vantar och såg den här högen av teckningar som aldrig kommer att hamna i händerna på den som de var tänkta till,

ja så kändes det lite skit.