Kl 19.52 – en lägesrappport

Jag har vart sjuk i ett dygn.

Frossa och ledvärk.  Och med en besynnerlig yrsel som gör att jag helst ligger ner. När jag nu hinner. Efter en natts illamående i klass med båt på stormande hav så kräktes jag först i morse upp, eeeeh,  gårdagens lunch.  Maken kom hem halv tio igår kväll från jobbet, tack för den närvaron, och jag har ett vagt minne av att jag på något vis la barnen. Minnet är inte direkt klarare huruvida jag fick dem till dagis i morse.  Inklusive  matsäckslunch.

Den där autopiloten. Vad vore man utan den. Just idag blundar jag för många så kallade måsten. Och för första gången på flera så fick jag flagga för sjukfrånvaro på jobbet (hur gör man?) eftersom jag inte orkade slå på jobbdatorn.

Tja sen dess. Maken verkar peaka i sin febertopp ikväll och sover. Sexåringen-som-aldrig-brukar-ha-feber  somnade nyss feberrosig om sina kinder. De minsta små har under protest somnat.  Jag tror att planen är att de kanske blir sjuka när de två förstnämnda kryar på sig.

Hello långhelg!

Katjing

Söta saker för 49:-/st på hm: hemsida just nu, ja till barnen då alltså;

Och så tänker jag på en kompis reaktion häromdagen när jag sa att jag shoppar rätt mycket på nätet. Hon:”nämen det skulle jag inte våga”. Nu är vi rätt olika för övrigt men jag kan ju inte låta bli att förundras över det FARLIGA.

Grannen frågar, 7. Vad är ”kvalitetstid” för dig?

Den tid på dygnet då barnen sover, och då jag inte springer runt och plockar saker, packar dagisväskor, fyller diskmaskinen eller tvättmaskinen, betalar räkningar, tömmer diskbänken, sorterar tvätt, sorterar strumpor eller vattnar blommor. Utan faktiskt gör nåt som jag känner för.  Vanligen i ett övertrött tillstånd dock.

Update: Eller ja det kanske är mer EGENTID det här. Men all tid med familjen som trots allt är ganska omfattande, är ju kvalitetstid, right?

Och mest av allt just nu så tänker jag på

…kaffe.

Jag gillar verkligen kaffe. Vanligt kaffe. Bryggkaffe med mjölk. Inger fancy alltså som macchiato och så vidare. Men gärna nymalda bönor och så där, aaaaaaahhh.

Fast nu drar vi en teori om att mitt kaffedrickande kanske ligger bakom Bebisens arga humör. För arg är hon. Morgon middag kväll. Så jag drack sista koppen kaffe i förrgår.  Och den pinan.

Jag tänker på kaffe hela tiden. Nästa sådär maniskt.

vykort från genusträsket

Och efter julen kommer påsk.

Påsken är en mysig helg. Mycket vår.  Lättare och mer kravlös matlagning för housewifes.  Lite fjädrar i riset och påskägg till barnen så är man typ klar.

Maken är dock inne i ett jobba-12-timmar-om-dagen-6-dagar-i-veckan-race. Vet man alla hans förutsättningar så är man ödmjuk och förstår att det bara är att gilla läget.

Och le babe är snorförkyld. Snor i  2 månader gamla näsor är en styggelse faktiskt. Inatt har jag sovit så ynkligt av allt näsfixande att migränen knackar på. Med bilen som låter klonk-klonk kommer vi inte så många mil heller. Så jag laddar mentalt för att avstyra eventuell påskmiddag till helgen.

Ingen världskatastrof egentligen men det stör mig att det blir mitt dåliga samvete när inte de få familjemedlemmarna skrapas ihop för påskmiddag. Vi klaras oss alla utan kokta ägghalvor med räkor och stenbitsrom och majjo men det känns ändå lite som ”nä hon orkade inte”.

Istället för lyckoblogg

Det har ju nyligen diskuterats lyckobloggar på nätet.  Om att bara visa det ytliga och positiva. Att inte ta upp gnället.  Jag har ju bloggat till och från sedan 1999 och vet ju själv att ju fler som läser av min  omgivning, dessto mer hämmad blir jag kanske av att fläka ut mig.

Med bloggandet är ju en fantastisk resurs tycker jag. Att man kan mötas och diskutera saker. Det är  ett sånt grymt bra bollplank.  I morse när jag lämnat på dagis och åkte hem så kände jag mig USEL som mamma, världens sämsta lämning där Femåringen och jag inte helt lyckades lösa morgonens konflikt. Vi har bråkat hela morgonen om vilka regler och  rutiner som jag förväntar mig på mornarna, vad man gör och inte gör. Det gick väl sådär. Som en grand finale  hoppade hon ur bilen på dagis, sprang  fram och öppnade grinden, sprang in och lämnade grinden öppen vind för våg.  Ja det är ju inte ok.

Och när jag sen tänker  ”hjälp jag måste prata med nån” så tänker jag på er morsor som läser här.  Självklart så  pratar jag med dagismammor och vänner också – men det är fint att ni finns. Tack för att ni gör det. Och på nåt sätt så känner jag mot barnens integritet lite att det finns ett värde i att jag inte har med foto och namn på familjen här. Jag är inte superhemlig på något vis, flera av er har jag ju träffat  och vissa ser jag fram emot att springa på någon gång.

Ja i ett annat inlägg så kommer nog tankar om kampen kring morgonrutinerna. Och har ni någon instruktionsbok i pdf-format om hur man hanterar en femåring på bästa vis så kan ni väl maila över den också?

Samtal tidigare idag

– jamen hur mår Du då?

– nämen det är bra…

– jamen du hostar ju!

– ja alltså det har hängt med sedan innan förlossningen, det är inte så farligt

– jamen du har ju hostat hela telefonsamtalet!

– jasså, jaha, har jag?

Känns som om jag och en annan mamma borde ta in på hälsohem snart.

Förresten så orkar jag inte blåsa upp ballongerna här borta. Men födelsedagspaket för morgondagen är inslagna (med helvetestejpen förs säkerhets kull). Mindre bra är att morgondagens tårtljus har smält. De hamnade ovanpå  mikrovågsugnen och har nu stekts upp av spotlightsen under köksskåpen.

Och julgardinerna i köket får hänga kvar. Fick ett ryck och dammsög andra halvan av huset men blev avbruten när ett av barnen tillkännagav att hon med all sannolikhet fått samma magbacill som den ömme fadern.  Känns som om det blir en lugn kalasdag i morgon.

Hold on tight

Ok. Jag hade ju hoppats på att maken kunde hänga med till Barnsjukhuset idag. Men nu är båda de större barnen febriga och gnälliga så han är hemma med dem. Finns inte på världskartan att någon vill vara barnvakt åt febriga barn. Var är Mary Poppins när man behöver henne mest?

Dagens mission idag alltså: att inte börja lipa av stress på allmän plats beroende på läkarnas diagnos av lillbebisen.